Emigration och integration

Det är intressant. I Sverige går debatten hög om integration. Sedan barnsben har man matats med att invandrarna måste integreras och jag har också undrat varför så många invandrare bosätter sig i otrygga miljonprojektsområden. Varför inte bosätta sig i ett tryggare område?

Så flyttade vi till Spanien. Eller flyttade, i början var det mest på prov, åka hit och känna lite på det. Redan i Sverige började sökandet. Var finns det Svensk skola? När vi skulle leta boende var första frågan: var i stan bor det mest svenskar? Inte uttalat direkt, det var mest undermedvetet. Men en dag insåg jag att vi gjort precis som invandrare till Sverige gör. Man letar efter trygghet – sina landsmän. För tyvärr är det så att det är oerhört mycket enklare att få kontakt med och bli vän med landsmän som är i samma situation än med någon som bott och vuxit upp i det land man flyttar till.

Och sedan var det ju så att från början skulle vi ju bara känna på det. Vi satte oss ju inte på planet och sa att ”Nu ska vi bli spanjorer”!?! Vi kommer aldrig att bli det, hur mycket vi än älskar Spanien och spanjorerna så är vi och kommer förbli svenskar. Dessutom om vi skulle försöka bli spanjorer, så skulle vi aldrig kunna bli lika ”bra” spanjorer som de som är uppväxta här. Integration tar generationer.

Precis så tror jag det är för invandrarna till Sverige också.

För mig var det en stor eye opener och jag ville dela med mig av erfarenheten i det enfaldiga hoppet att det kan hjälpa andra att förstå hur emigration och integration fungerar från individens perspektiv och kanske förhindra att någon tittar snett på en invandrare som inte ”integrerat sig”.